Moderaterna Jan R Andersson och Niklas Wykman rycker med dragna lansar ut till försvar för den fria dragning på skattepengar som så kallade välfärdsföretag har i dag och som gör resten av världen, enligt borgerlig propaganda, till kommunistländer.

De bägge skriver i inledningen att med vinstförbud så går det inte att bedriva någon verksamhet, vilket ju inte alls är sant.

Huruvida du måste gå med vinst i en verksamhet eller inte beror helt och hållet på din företagsform. Har du ett aktiebolag så måste du gå med vinst, och du som ägare har rätt att bestämma vilka åtgärder du skall göra för att få företaget att gå med vinst.

Har du däremot ett ideellt företag, ett rent nonprofit företag, så får du inte ta ut någon vinst utan alla inkomster ska användas i bolaget. Att det sedan måste till inkomster som minst är plus/minus noll i relation till utgifterna, det är något helt annat än att på sista raden visa en vinst vilken ägarna kan göra vad de vill med.

Detta vet givetvis de bägge skribenterna, men moderaterna har aldrig någonsin haft tanken på att försvara de små kollektivägda byskolorna som drivs nonprofit, det var inte för deras skull de blåste MP i början på nittiotalet utan det handlar om fri dragningsrätt på skattepengarna för de stora bolagen, som helt utan krav på resultat idag kan bedriva företag i det som tidigare var den offentliga sektorn och vi ser resultatet runt om i Sverige, studenter som går ut med höga betyg men som när de ställs inför verkligheten utanför privatskolans skyddade verkstad helt plötsligt inser att de inte har fått en utbildning, utan de har fått ett betyg.

Äldre människor inser skillnaden mellan en glassig broschyr och en verklighet med en liten, lågt utbildad och hyperstressad personalstyrka.

Pengarna kan dock inte krävas tillbaka utan de ligger för alltid hos ägarna.

Det blir nästintill lyteskomik när de bägge moderata skribenterna sedan fortsätter att tala om att den verkliga utmaningen är att få bättre vård, skola och omsorg för skattepengarna, samtidigt som de med näbbar och klor försvarar möjligheten att plocka ut en stor del av dem i vinst, det vill säga se till att de går till allt annat än vård, skola och omsorg.

Samma skribenter talar om rapporterna som visar på ett underskott av välfärdsfinansiering i storleksordningen trettio till femtio miljarder kronor. Att deras parti skänkte bort över det dubbla varje år under de åtta senaste åren som de satt i regeringsställning nämns inte med ett ord.

Det fullständigt ologiska i att få mer välfärd i ett system där skattepengarna går till vinst i stället för välfärd nämns inte heller med ett enda ord.

De berör också det A-lag och B-lag som skapas på en marknad där de rika (A-laget) kan köpa vård av de privata medan de fattiga (B-laget) får vänta på vård av de offentliga. Att det redan är så i Sverige och har så varit i många, många år nämns inte. Skillnaden mot då är att då fick de rika fick betala den privata vården helt själva, medan de fattigas vård gick helt och hållet via skattesedeln. De rika var välkomna till den offentliga vården, eftersom de var med och betalade skatten som drev den, men de rika ville inte ha det så utan de betalade skatter och privat vård och gnällde sedan högt och tydligt om att de inget fick för skatten.

Nu betalas de rikas vård av skattebetalarna medan de fattiga får svårare och svårare att få hjälp av en vård, nertyngd av borgerliga ekonomiska vinstkrav helt fristående från vinsten av ett friskt samhälle.

Att som borgare påstå att det går att ha ett välfärdssamhälle för alla i ett lågskattesamhälle är inget annat än rent skitsnack och den enda anledningen till att de överhuvudtaget försöker lura på oss alla den dyngan är det faktum att de som tjänar på låg skatt är långt ifrån tillräckligt många för att kunna ge de borgerliga regeringsmakten.

Minns detta i september!

Då har vi arbetare samma makt som platschefen där vi jobbar.

Då spelar det ingen roll att platschefen får ut vår årslön på en månad.

Då är vi helt likställda.

Ulf Åman (V) Oskarshamn

Uppdaterades: 21 jun 2018